På kort tid har flera unga män och pojkar mördats i Stockholms förorter.
Duraid Al-Khamisi undrar varför vi inte reagerar på våldet längre och ifrågasätter nyttan av förebildliga klassresenärer.
"Barn dödar varandra och vi står handfallna"
00:00
00:00
00:00
Ljuduppspelningen är AI-genererad. Felaktigheter kan förekomma.
Anmäl fel
Sen eftermiddag i förorten: jag raskar igenom ett tomt och kylslaget centrum. Vid tunnelbanan hänger ett halvdussin ungdomar. De står i vänthallen, söker - precis som jag själv gjort hundratals gånger i tonåren - skydd från en oförskämt påträngande kall vinter. Lite längre bort sitter några alkisar. Plötsligt framstår vänthallen som en plattform för de privilegierade.
Ett par dagar tidigare: en manifestation på Sergels torg under parollen "Lägg ner ditt vapen". Denna helvetesvinter har brutalt skördat flera unga pojkars liv. Knivar och automatvapen, knivhugg och regelrätta avrättningar. Barn dödade av andra barn. Unga pojkar och män som dör och dödar på våra gator, i våra förorter, i våra städer. Senast en 15-åring i Stockholmsförorten Akalla.
Hur har det blivit så här? Hur har vi hamnat i ett Sverige där ungas liv försummas och förkastas så till den grad att ingen tycks reagera längre? Är det rädslan för att invandringen gått för långt? Antagandet att dessa barn ändå bara växer upp till potentiella våldtäktsmän och terrorister?
Internaliserad rasism
Kan en statlig utredning, en rapport om ökad ojämlikhet, statistik som vittnar om (för att citera forskaren Tobias Hübinette) astronomiska skillnader mellan vita majoritetsvenskars och utomeuropéers levnadsvillkor, hälsa, bostäder, skolor och jobb ge en förklaring? Om inte, vad hjälper det oss i så fall att tala om internaliserad rasism, om självförakt och självhat, krabbmentalitet, människovärde och maktanalyser, när makthavare och beslutsfattare fortsätter att blunda för en verklighet som de borde ha sett för länge sen? Vad är en känsla, en tanke, en tår, ett ord värt för en mor som just förlorat sitt barn?
Mörkret har ockuperat vinterhimlen. Jag tänker på den trend som har växt fram de senaste åren. På de lyckade individer, klassresenärer med bakgrund i förorten, vilka har lyfts fram som framgångssagor och förebilder.
Förebilder som skaver
Själv minns jag tonåren. Ingenting skavde mer i själen än de förebilder som då och då föreläste för oss i skolan. De fick mig att må ännu sämre över vännerna som inte ville beblanda sig med en buse, lärarna som gett upp och stämplade en som misslyckad redan innan mustaschen vuxit fram. Förebilderna påminde mig alltid om hur dålig jag själv var.
För mig är dessa individuella blattesagor ingenting annat än en myt, en lögn och ett påhitt som går hand i hand med vårt allt mer individualiserade samhälle. Ett samhälle där icke-vita förväntas leva destruktiva, misslyckade liv. Som sänker och trycker ner, stöter ut och bort. Där du förväntas leva på botten tills du antingen tynar bort eller lär dig att våldet är det enda sättet att äga din egen verklighet på.
Vad politikerna vill höra
I stället för att utbilda människor om orättvisor och erbjuda verktyg för egenmakt, står många sociala entreprenörer och föreläser för makthavare om mångfald. Om sådant politiker vill höra, snarare än vad de behöver höra - samtidigt som de tjänar stora pengar på människors utsatthet. Som om våra barn och ungdomar ägde makten över sina liv. Som om fattigdom och social orättvisa vore något självvalt. Ett alternativ att välja bort över en natt.
Våra lyckade blattesagor lyfts upp för att motbevisa tesen om Sverige som ett rasistiskt land. I stället för att staten tar sitt faktiska ansvar för alla sina medborgare serveras folket opium i form av individuella klassresor.
Jag är smärtsamt medveten om att ett samhälle som inte värdesätter sina barn i livet knappast lär värdesätta dem efter döden. Häri vilar utmaningen: att skapa ett hållbart samhälle som bygger på social rättvisa, trygghet och visioner. Annars kommer ännu flera av våra barn att dö.
Duraid Al-Khamisi
kulturen@expressen.se
Duraid Al-Khamisi är författare.
Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.
